Born 1606, Died 1669.One of the great Dutch painters and printmakers of the 17th century, Rembrandt van Rijn is best known for his expressive use of light and shadow (also called chiaroscuro) in his many portraits. Raised in Leiden, he studied with Pieter Lastman (1583-1633) in Amsterdam, then returned to Leiden around 1625 and set up shop as a teacher and portrait artist. Sometime between 1630 and 1632 Rembrandt relocated to Amsterdam, where he spent the rest of his career. Though he had his detractors (some of whom considered him coarse and "low born"), Rembrandt was successful and famous during his lifetime, though he fell on financial hard times in his later years. He was a master printer and produced hundreds of group portraits and historical paintings, including The Anatomy Lesson of Dr. Tulp (1632), The Military Company of Captain Frans Banning Cocq (1642) and Aristotle with a Bust of Homer (1653). His portraits -- including a lifelong trail of intriguing and rather frank self-portraits -- reveal his interest in psychological study and continue to be admired as landmarks in Western art. The Military Company of Captain Frans Banning Cocq is also known as "The Night Watch" because it was thought the painting depicted a nighttime scene. When the painting was cleaned in the 1940s it became obvious that it depicted a daytime scene... He married Saskia van Ulenburgh (also Uylenburgh) in 1634.   Related Paintings of REMBRANDT Harmenszoon van Rijn :. | Portrait of A Young Artist | Bust of an old man in a fur cap (mk33) | Portrait of Laurens Reael | Bust of Rembrandt. | Detail of The Nightwatch (mk33) |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Giovanni Battista Paggi
Italian Baroque Era Painter, 1554-1627 Italian painter and theorist. As the son of a newly inscribed nobleman, he received a Renaissance gentleman's education, but as an artist he was it seems self-taught, despite the encouragement of Luca Cambiaso. The gentleman who then set up as a painter was obliged to give his work to patrons, sometimes expecting future remuneration; but when one patron reneged on payment in 1581, Paggi mortally wounded him and was banished from Genoa. He was given protection by Francesco I de' Medici, Grand Duke of Tuscany, and settled in Florence. A fresco of St Catherine Converting Two Criminals (1582), painted for Niccol? Gaddi's family chapel at S Maria Novella and thoroughly Florentine in manner, established Paggi's reputation at the Medici court. He painted ephemeral decorations, portraits (all untraced) and altarpieces for many Florentine churches and for the cathedrals of San Gimignano (c. 1590), Pistoia (1591-3) and Lucca (1597-8), having his studio in a house owned by Federico Zuccaro.
Benvenuto Tisi
(1481 - September 6, 1559) was a Late-Renaissance-Mannerist Italian painter of the School of Ferrara. Garofalo's career began attached to the court of the Duke d'Este. His early works have been described as "idyllic", but they often conform to the elaborate conceits favored by the artistically refined Ferrarese court. Born in Ferrara, Tisi is claimed to have apprenticed under Panetti and perhaps Costa and was a contemporary, and sometimes collaborator with Dosso Dossi. In 1495 he worked at Cremona under Boccaccino, who initiated him into Venetian colouring. He may have spent three years (1509 - 1512), in Rome. This led to a stylized classical style, more influenced by Giulio Romano. Invited by a Ferrarese gentleman, Geronimo Sagrato, to Rome, he worked briefly under Raphael in the decoration of the Stanza della Segnatura. From Rome family affairs recalled him to Ferrara; there Duke Alfonso I commissioned him to execute paintings, along with the Dossi, in the Delizia di Belriguardo and in other palaces. Thus the style of Tisi partakes of the Lombard, the Roman and the Venetian modes. He painted extensively in Ferrara, both in oil and in fresco, two of his principal works being the "Massacre of the Innocents" (1519), in the church of S. Francesco, and his masterpiece "Betrayal of Christ" (1524). For the former he made clay models for study and a clay figure. He continued constantly at work until in 1550 blindness overtook him, painting on all feast-days in monasteries for the love of God. He had married at the age forty-eight, and died at Ferrara on the 6th (or 16th) of September 1559, leaving two children. Garofalo combined sacred inventions with some very familiar details. A certain archaism of style, with a strong glow of colour, suffices to distinguish from the true method of Raphael even those pictures in which he most closely resembles the great masterthis sometimes very closely; but the work of Garofalo is seldom free from a certain trim pettiness of feeling and manner.